Idag har jag fått ta venprover. Gick fin fint! Fixade det på en gång! Kändes skönt! Man kanske inte är helt hopplös ändå.. Om än det känns så ibland.

Jag vill kunna allt innan jag ens har försökt göra det, innan jag har tränat på det, innan jag har läst om det. Kan jag det inte känner jag mig osäker och då känns det lika bra att strunta i det. Men denna lilla tankegång försöker jag blir av med. Man måste träna, man måste läsa, man måste försöka. Annars lär man sig inte. Så är det bara, det är så för alla. Jag är inget undantag. Men visst, det finns ju "naturbegåvningar" (som de så fint kallas) som är superbra på vissa saker, utan att ens behöva träna speciellt mycket. De har bara en naturlig fallenhet för just det ändamålet. Tänkt om man själv också hade något som man åtminstånde var lite bättre jag. Jag känner mig som en medelmåtta i allt. Men på något sätt känns det ju ändå som att det borde finnas något som man är lite extra bra på. Någon liten del i mig som gör att jag är aningen bättre på en speciell sak.
Men hur fan ska man veta vad man är lite bättre på? Finns ju miljoners miljoners saker att göra. Kanske är jag den som är bättre på att plocka blommor med mina fötter än andra, eller kanske bättre på att överleva i öknen .. Inte fasen vet jag. Men något måste det ju finnas. Bara till och börja pröva sig fram.. Nån gång i livet måste man ju komma på det.. Nån gång.. Eller ingen gång.

Jag kanske helt enkelt får leva som en vanlig medelmåtta, en vanlig svensson.. Kanske är det just det som jag är bäst på?