Idag är det alla helgons dag.. En dag då vi ska minnas de som har dött.
Ikväll ska jag på kyrkan, ska vara någon sorts av minnesgudstjänst för dem som har dött. Min morfar dog för några månader sedan. Min älskade underbara morfar. Den snällaste människan på jorden. Han kommer alltid att finnas med som en ljust och vackert minne, ett minne man kan blicka tillbaka till och le.
Det finns alltid tankar som kommer upp efter att någon har dött, varför gjorde vi inte det? Varför var jag inte där ännu mer? .. tiden springer iväg och vi med den. Tiden är inte evig, det finns alltid ett slut. Precis som livet. Vi vet att det finns ett slut. Alltid. På ett eller annat sätt. Det enda vi vet med säkerhet då vi föds är att vi någon gång kommer att dö. Vad som händer efter döden vet ingen. Jag tror inte heller det är något man ska grubbla sig blind på. Men man ska ta vara på livet. Leva varje dag för vad den är och vad den har att ge. Man sak inte stirra sig blind på hur det skulle ha varit eller vad man förväntade sig av den. Man får ta allt med en nypa salt. Oftast blir det inte som man har tänkt sig. "Jaha, det vart inte som det var tänkt, men nu är det som det är. Det är bara att acceptera". Man får göra det bästa av den aktuella situationen.
Jag tror att det finns en mening med allt som händer. Om än vissa saker är väldigt tråkiga och tunga. Men varje sak som händer öppnar nya dörrar, nya valmöjligheter. Samtidigt som vissa dörrar stängs. Men då kanske det inte var tänkt att man skulle gå genom den dörren?
Vi ska utsättas för prövningar. Det är på så sätt vi kan växa oss starkare och utvecklas. Men för vissa kan prövningarna bli alldeles för tunga för att hantera...

Min älskade och alldeles underbara morfar.

Älskar dig.

Fick uppleva ett 89 år längt liv.