“Ni har ett obetalt samhällsansvar!” Detta fick sjuksköterskorna på en arbetsplats i Västra Götaland veta av en uppbragd chef.

Vad var det som fick chefen att ta till sådana brösttoner? Jo, sjuksköterskorna svarade inte i telefonen hemma, för de riskerade att behöva gå in och arbeta.

Tacka sjutton för det. När vi äntligen är lediga från vårt arbete så är det inte våra chefer som vi vill prata med och som vill ha vår lediga tid. Det är väl klart att vi inte vill tänka på arbetet om vi inte själva väljer.

För visst är det så, när chefen eller någon annan som ringer till dig om att du skall gå in och jobba. Då startar det något i dig. Oavsett om du tackade ja eller nej. Kanske ilska över att bli störd eller en samvetsstress över att inte ställa upp av olika orsaker. Lägg därtill att chefen kan ge bränsle genom att säga att ”hur skall jag lösa detta, ingen annan kan”

Och vi löser! Genom att arbeta övertid, flex, ta extra pass, lära upp nya kollegor och försöka säga ifrån att arbetsmiljön inte funkar. Det går till en gräns. När gränsen är nådd, antingen går du, blir sjukskriven eller så infinner sig likgiltigheten.

Jag tror likgiltigheten är värst. Jag har mött den! Det känns i luften och syns. Orden ”det är ingen idé att säga ifrån”

Det finns många arbetsplatser där våra professioner säger ifrån genom att sluta eftersom ingen lyssnar. Det är nog.

Egentligen skulle vi säga till chefen, ringer du mig om arbete, oavsett vad det är. Då ser jag det som arbete och jag är inte i tjänst. Då är det övertid tick,tick,tick och jag har betalt! Och det här samhällsansvaret som du prackar på mig, var står det om det!? Ta fram det dokumentet!

Marianne Brindbergs"

Publicerat på http://vardforbundetbloggen.se/ (28/2-13)